Jag kan inte, det går inte.
Fortfarande smärtsamt och jag slits sönder inifrån.
Vad gör jag?
Varför kan jag inte glömma, varför får jag besök av henne i mina tankar när jag sover.
Vaknar upp.
Jag vet inte vart jag är och jag har sår på min kropp som vittnar om en natts kamp om att få vara ifred.
Destruktiviteten blir påtagligare.
Jag sitter med tom blick och stänger av allt utifrån för att få vara själv.
Det är min önskan.
Men allt för många demoner härjar i min hjärna och vägrar lämna mig fören jag ligger livlös på marken.
Med ett sista hopp.
Om att få tillbaka det du stal från mig den där natten när du sa dom där orden.
Jag kan inte, det går inte.